Ett renare liv

Ångest för mig är något naturligt och en del av mitt liv, jag är inte rädd för den och jag är definitivt vän med den (eller nja, vän å vän, kanske mer som en jobbig släkting som man har fått lära sig att hantera och stå ut med, haha) men när min ångest triggas igång så förstår jag vad som händer, jag vet hur jag kan hjälpa den, jag kan inom en timme få tant ångest att åka hem till sig själv igen. Men sen då?

Sen ligger jag där i sängen så trött att huvudet värker, ögonen brinner, öronen domnar, jag blundar och andas långa meditativa andetag och skickar morsekoder till John B, men han svarar inte.

Jag ältar inte (just då), jag analyserar kanske lite men mest i strategiskt syfte, syftet hur att undvika denna trigger till nästa gång, hur jag ska bygga upp mitt försvar och låta tant ångest bara glida förbi mig.

Sen så slog mig tanken; hur och varför blir det så här?

Jag gillar vetenskapliga och sakliga förklaringar till saker och ting trots (eller kanske pga) att jag i vanliga livet är väldigt emotionell och "flummig".

Så, vad gör en människa alert och pigg rent fysiologiskt? Adrenalin var det första jag kunde komma på. 

Stress utlöser både kortisol och adrenalin i kroppen och ångest är ett sätt för kroppen att meddela att något är fel.

Visst adrenalin går snabbt, upp och ner som en pannkaka, men kortisol stannar dock lite längre.

"Adrenalin

Adrenalinet är det verkligt akuta livräddande hormonet. Det är kortverkande och bildas och bryts ner snabbt. Adrenalin skapar blodsocker och stimulerar till fettförbränning på liknande sätt som glukagon. Adrenalinet stimulerar glukagonsekretionen och hämmar insulinsekretionen, men utövar också en synnerligen kraftfull kärlsammandragning och blodtryckshöjning, höjer påtagligt hjärtats slagkraft och därmed minutvolym och stimulerar hjärnstammen (16-19,29-31).

Kortisol

Kortisol är kroppens viktigaste stresshormon. Det framskapas något långsammare adrenalin men i stor mängd genom hydroxylering av kortison i binjurebarken och fungerar i full effekt i 2 dygn (innan det bryts ner) [33] - således även om behovet ursprungligen var mycket kortvarigt (16,18,19,28-31)."

Ok. Stress, fara, oro, flykt (jag vill oftast ininstinktivt bort från platsen där min ångest triggades igång). Kanske är det inte så konstigt att jag ligger där i sängen, stirrandes, frustrerad över förlorad sömn, när det i själva verket pumpar runt massa "livräddande" stresshormoner i mina ådror.

Min hud känns lite extra öm nu. Jag vill va själv och ha en kram samtidigt.

Nu återstår bara att se om mitt eget filosofiska, uteslutande svar på min egen fundering ska hjälpa mig att somna, haha.

Om någon vet/kan den vetenskapliga förklaringen till det jag upplever dela gärna med er, jag vill så gärna veta. Kunskap är king som ni kanske vet.

Nä, nu blir det lite meditation på det och sedan massa sömn.

Massa kärlek till er alla!