Ett renare liv

Jag kan inte riktigt hålla med. Förut var träning och skogspromenader det största återhämtningen för mig. En stund med ingenting, springa av sig lite, andas frisk luft och lyssna på sus. Nu så kan jag tyvär inte göra dessa saker längre då jag snabbt får feber och influensa känningar nästan omedelbart, så just nu försöker jag utforska vad återhämtning är för mig just nu. Och jag tror jag har hittat det!

I helgen så spenderade jag fyra dagar hos några vänner till mig. Hon är en av mina äldsta vänner från gymnasietiden, han är stor pappan i huset med gitarrer och trummor i källaren. Tillsammans uppfostrar de två barn, ett på 8år och ett på 3år. Och glömde jag kanske säga det; detta är värsta ADHD familjen, alltså det är inget synonym för att beskriva hur de är utan 2, nästan 3, av 4 har en faktisk diagnos. 

Hursom. Det är lite kaos. Eller mycket kaos ibland. Men det är kaos som jag älskar! Jag älskar dem så himla mycket. Jag väljer dem varje dag framför en bal på slottet. 

Inget lugn och ro men massa kärlek verkar vara min återhämtning i dagsläget.

Senare en kväll under dessa dagar så var det middagsbjudning, och jag fick möjligheten att träffa massa underbara människor. Men det var en som stack ut lite extra. 

Ni vet, ett sånt där möte som bara sker några få gånger under en livstid. Ett möte som startar upp ens elektriska pulser när det går lite trögt, som startkablar till mitt själsliga babatteri.

Hursom. Jag reste hem med få timmar på mitt sovkonto men piggare och mer uppfylld på länge. Inspirationen i mig kokade och jag bara älskade alla människor jag såg, som att jag kunde se och förstå hur allt hörde ihop.

I dag vaknade jag med öm hud, eller kännslig snarare, som att jag känner för mycket, känner mer än mitt eget bästa. När det blir så här så kan jag bara ha vissa kläder, de måste kännas på ett speciellt sätt mot huden, jag kan nästan inte sätta upp håret då det känns som att allt luggas, jag kan inte ha smycken då de känns hundra ggr tyngre än vanligt, tighta socknar är en mardröm (tack gode gud för tjocksockar).

Men det är lite här som jag menar att kreativiteten har kokat över. 

Jag vet varför jag känner som jag gör idag, det är för att jag praktiskt taget inte har gjort annat än att måla de senaste två dygnen. 

Det liksom fyller upp hela min varelse och det blir det enda jag kan tänka på, det enda jag kan göra, och gör jag det inte så gör det nästan ont i min själ, som att någon håller mig fångad från någon jag älskar. 

Hursom, igen. Jag är lycklig. Jag känner allt extra tydligt idag. En hand som stryker min arm eller rygg skapar en ripple effect av välbehag genom mina nerver. Ett bad och en super mjuk tvättsvamp blir himmelriket ggr tusen. Det är ganska mäktigt att kunna känna allt.