Ett renare liv

Japp, då ligger man med 38 graders feber och värk i hela kroppen bara så där. Eller nja, jag visste väl att det skulle hända. Har sagt i flera dagar "när det här är slut så bara måste jag ta det lugnt å vila i några dagar annars så kommer jag att krascha". Och så står vi här, pausen kom aldrig.

Känns bra att jag har kommit till den punkten att jag känner mig själv (och min sjukdom) så pass bra att jag vet på ett ungefär var mina gränser går, men tydligen inte tillräckligt för att förhindra dem. Men jag har ju haft så kul! 

Så sjukt svårt att bromsa sig själv när det är kul, när man njuter och lever livet.

  

Vad har jag gjort då? Jag har tidigare skrivit om min helg i Vilhelmina, efter det så har jag praktiskt taget bara ritat, ritat och ritat. Dag ut och dag in. Sen under helgen så var jag på Umefolk, en folkmusik festival här hemma i stan. Det blev sena nätter och tidiga mornar, gled in på en fest däremellan också (drack dock inte alkohol så jag kan inte skylla min krasch på det heller).

 

 

Sen så har jag målat lite igen. 

 

Det låter kanske inte som mycket, men jag har känt att jag har varit på högvarv i nästan två veckor nu, gått i ett lyckorus (som kan bero på att jag har trappat ned min medicin och nu mer praktiskt taget har slutat). Jag har sagt och känt flera ggr att jag behöver varva ner, men jag har inte kunnat. Varje sund jag har varit stilla så har det bara krupit i kroppen, som att jag bara har kunnat längta och tråna efter att röra mig framåt. 

 

Missförstå mig rätt, det har varit underbart! Jag har känt mig så full av liv, men det är som att jag har lite för mycket livsgnista för mitt eget bästa.

 

Kan ju tillägga att när jag kommer in i dessa skov när allt bara går på high speed, så glömmer jag lätt bort att äta. Jag är så inne i allt jag gör att min hunger bara försvinner, som att för att allt annat ska få plats och utrymme så måste något annat försakas.

 

Nu ska jag bara luta mig tillbaka i soffan, se lite tv, kanske mysa framför brasan med en bra bok. Om några dagar kommer febern och värken att vara borta och jag kan ännu en gång försöka få min livsglädje och mina gränser att mötas och gifta sig med varandra.